Drei Bilder. Gemalt in einer anderen Zeit. Erinnerungen an ganz andere Zeiten. Schwere Zeiten. Und die Hoffnung danach. Heute bin ich wieder da. Also bei dem Bild in der Mitte. Die beiden anderen brauchen wohl noch ein Weilchen. Obwohl die Kämpferin ja immer da ist. Auch in dem Bild in der Mitte. Nur anders. Zur Zeit ebenso erschöpft wie ich. Und da sitzen wir. Noch im Schatten. Weil ich zu achtlos über meine Grenzen hinausgegangen bin. In all den Dingen, die mir Freude machen. Wieder und wieder. Und immer ein kleines Stück weiter. Und so nicht bemerkt habe, wie ganz schleichend Energie und Kreativität und Freude immer weniger wurden. Bis alles komplett leer war. Letzte Woche. Plötzlich. Überraschend. Schockierend. Seitdem versuche ich zu verstehen. Das Wasser nah. Der Körper schmerzt, die Seele auch.
Es ist gewiss nicht die erste schwere Zeit für mich. Nur die erste dieser Art. Und wie in den anderen Schattenzeiten wird die Sonne aufgehen. Die ersten Strahlen sind ja schon da.
Das Umfeld ist wichtig, sagt man. Ich bin in einer guten Gegend. “Die Quelle des Lebendigen, der mich sieht.” Hier werde ich auftanken, wieder zu mir finden. Umgeben von Verständnis und Unterstützung. Mit neuer Kraft. Und den Schattentunnel verlassen. “Out of the storm.” So, wie ich gedacht bin. “Survivoress.”
Tre målningar. Målade i en annan tid. Minnen av helt andra tider. Svåra tider. Och hoppet som kom efteråt. Idag är jag tillbaka. Tillbaka i målningen i mitten. De andra två kommer nog att dröja ett tag. Fast krigarinnan finns alltid där. Även i den mittersta målningen. Bara på ett annat sätt. Just nu är hon lika utmattad som jag.
Och här sitter vi. Fortfarande i skuggan. För att jag ännu en gång har struntat i mina gränser. I och med allt som ger mig glädje. Igen och igen. Alltid lite längre. Och utan att märka hur energi, kreativitet och glädje sakta men säkert försvann. Tills allt var helt tomt. Förra veckan. Plötsligt. Oväntat. Chockerande.
Sedan dess har jag försökt förstå. Vattnet är nära. Kroppen värker, själen också.
Det är sannerligen inte första gången jag går igenom svårigheter. Bara första gången av just det här slaget. Och precis som i de andra skuggperioderna kommer solen att gå upp igen. De första strålarna är redan här.
Omgivningen är viktig säger man. Jag är på en bra plats. „Källan av den levande som ser mig.” Här ska jag återhämta mig, hitta tillbaka till mig själv. Omgiven av förståelse och stöd. Få ny kraft. Och lämna skuggornas tunnel bakom mig. “Out of the storm.” Precis som jag är tänkt att vara. “Survivoress.”
Three paintings. Created in a different time. Memories of completely different times. Hard times. And the hope that followed. Today, I am back. Back in the middle painting. The other two will probably take a while. Though the warrioress is always there. Even in the middle painting. Just in a different way. At the moment, she is as exhausted as I am.
And so we sit. Still in the shadows. Because I have once again ignored my limits. In all the things that bring me joy. Again and again. Always pushing a little further. And failing to notice how, little by little, energy, creativity, and joy faded away. Until everything was completely empty. Last week. Suddenly. Unexpectedly. Shockingly.
Since then, I have been trying to understand. The water is near. My body aches, and so does my soul.
This is certainly not my first difficult time. Just the first of its kind. And as in all shadow times before, the sun will rise again. The first rays are already here.
They say the environment matters. I am in a good place. “The well of the Living One who sees me.” Here, I will recover and find myself again. Surrounded by understanding and support. Regaining my strength. And leaving the tunnel of shadows. “Out of the storm.” Just as I was meant to be. “Survivoress.”
NelFaro.Art 